Fågelbarnet...

Min bror berättade inte för så länge sen en ganska rolig och smått gripande berättelse från min barndom.
Min mamma placerade mej på en filt utanför farmors hus som låg så att hon kunde ha uppsyn på mej från köksfönstret ifall hon hade nåt ärende in. Jag antar att det var innan jag kunde krypa och gå.
 Jag fick väl nåt kex att knapra på och satt där i solboet och mumsade.
Mamma gick in och medan hon var inne var det brorsans uppgift att kolla in mej från köksfönstret. När jag satt där ensam och knaprade i mej mitt kex kom småfåglar flygande och satt i mina händer och delade mitt bröd:) Men flög åter bort om nån annan kom ut.

Kanske det är därför jag ännu tycker om fåglar och känner att dom är en stor del av mitt liv.
Jag tycker att dom vackraste och gladaste vårtecken är när fåglarna återvänder, kvittrar och sjunger, bygger bo och letar mat, gör sina loopingar och danser i luften eller simmar, dyker och fångar mat.
Lika tråkigt är det på hösten att se när dom ger sej av, i plogar eller grupper lämnar dom oss här i kylan och får kämpa sej långa vägar för att uppsöka värmen
.
 Första året vi hade vår sommarstuga kom en fiskmås och satte sej på bryggan. Jag antar att han tänkte att det var ett perfekt ställe där under bland stenarna att bygga ett bo åt sej och frugan. Tror också det lyckades första året, men numera blir dom skrämd av vår närvaro så boet måste ligga nån annanstans i närheten.
Det året döpte jag fiskmåsen till truten Alfons, jag matade honom och så småningom kom han upp på terassen och åt brödet jag kastade vid mina fötter.
Varje år sitter en "Alfons" på bryggpelaren när jag kommer ner dit första gången, (jag envisas med att fortfarande tro att det är "min" truten Alfons)

I år hade ju stormen tagit vår brygga och endast fundamentet är kvar och till min stora sorg satt inte Alfons på bryggan i år när jag kom ner igår... Men idag när jag kom ner,,,vem satt inte på bryggan om inte min Alfons:))) Häärligt! Nuuu e det sommar på riktigt!!!



Ett annat kärt återseende är mitt svanpar, Axel och Göta...:) Dom simmar förbi stugan varje dag, nu är det bara Axel som simmar runt för mamma Göta ligger och ruvar, men snart kommer hela familjen förbi, först små ulliga, gulliga babysvanar som växer så det knakar och innan hösten är dom nästan lika stora som mamma och pappa. Och så fina och ståtliga dom är när dom glider förbi på vattnet vid stugan. Det är rena, rama naturens stressmedicin!!

Trots att jag tycker om fåglar är det iallafall inte många som jag känner "riktiga" namnen på,,,det är väl därför jag håller mej med egna namn på "pippifåglarna":)
Det här charmiga paret ser vi inte så ofta utanför vår vik, dom håller till i en annan vik som vi åker förbi på vägen, charmigt par som ännu inte fått nåt namn:) Mr and Mrs Dopping kanske!?:)

Sist men inte minst min rätt nya vänner. Dom kom första året i fjol sen vi satt upp en holk i björken utanför vardagsrumsfönstret. Flugsnapparparet som konstigt nog ännu heller inte fått nåt namn än...hmmm...borde väl döpa dom i år. I fjol var mördarskatan fram och förstörde allt för dom. Vet inte om hela familjen blev skatföda men en kväll när jag satt och tittade ut, väntade på att få se några små flugsnappebebisar så såg jag fullt med flugor runt holkhålet....Oj stackarna, och jag grät en skvätt och bannade mördarskatorna...( DOM tycker jag defenitivt inte om!!!)
Jag hoppas dom lyckas bättre i år. Och visst är dom bedårande!!:)